Jag kan inte förstå att de redan har gått 11år sen du försvann från oss älskade pappa!

Så många år men ändå känns vissa delar av just den dagen som igår!

Jag var hemma hos Cilla och sov där som jag brukade göra oftast ;) Jag vaknade utav att telefonen ringde ute i hallen men ingen utav oss orkade gå upp och svara så vi strunta i det. När den slutar ringa så ringer det på min mobil, jag ser att de är hemifrån så jag svarar!
Jag hör mamma säga, du måste komma hem, jag tror din pappa har dött!
Med världens klump i magen försökte jag förstå vad hon sa och berättade för Cilla! Som världens bästa vän hon är så följde hon med mig hem.
Jag ville inte gå in innanför dörren, jag ville bara vakna ur den hemska mardrömmen! Vi går in till slut och det första jag ser är att dörren till sovrummet är stängt!

Sen så har jag bara lite svaga minnen om vad som händer under tiden!
Men nu efteråt förstår jag inte hur min mamma orkade vara så stark och ordna allt under den korta tiden! De är något jag beundrar henne för!

Jag kommer sedan ihåg hur jag går in till pappa som ligger där i sängen och ser ut som han sover fast han inte andades, då brast de totalt och då när jag står i hallen kommer in största storebror John in genom dörren och ger mig en kram, den känslan/tryggheten och kramen den betydde väldigt mycket och jag kan än idag uppleva just den kramen bara genom att tänka på de och få samma känslor som just i set ögonblicket!

Jag skulle göra vad som hellst för att ta tillbaka mina sista ord till min pappa och byta ut dom mot Jag Älskar Dig! Kvällen innan när jag var hemma och packade mina sovsaker till Cilla började vi bråka och det sista jag sa innan jag smällde igen dörren var, jag hatar dig! Jag känner fortfarande sån ångest över de speciellt dom här dagarna på året!

Tyvärr fick han aldrig träffa varken mina barn eller sambo



Jag saknar och älskar dig pappa!